Vuxenmedling av mobbningsfall i mellanstadiet, exempel
Ur ”Hantera konflikter och förebygg våld” av Utas Carlsson, K. & Rosenberg Kimblad, A. (Hela kapitel 10 Mobbning finns här som länk. exemplet finns från s 122.)
För att ingen ska bli utlämnad är detta exempel inte i detalj överensstämmande med det som verkligen inträffade. På en mellanstadieskola söker en far och en son mig (som skolläkare) p.g.a. att sonen är mobbad av en klasskamrat. Det har pågått i åtminstone ett år och familjen upplever att skolan inte trott på dem, och dessutom fortsätter problemet. Pojken, låt oss kalla honom Filip, blir inte lämnad i fred av Gustav. Jag får höra om en del mer eller mindre otäcka episoder. Även andra pojkar och flickor är inblandade.
Jag talar också med Gustav och hans föräldrar. Berättelserna stämmer delvis överens, men inte sällan är det omvända förtecken: Det är Filip som inte låter Gustav vara i fred.
Rektor visar sig vara positiv till att jag tar mig an saken, och jag inbjuds till samtal med klassläraren och med rektor. På lektionerna märker man inga problem mellan pojkarna, men på rasterna blir det en del kontroverser som man betraktar som mer eller mindre vanligt pojkbråk. Klassläraren arbetar på lektioner med livskunskap.
Det går litet tid, men skolan får inte till stånd någon egentlig förändring av situationen. På ett möte med klassläraren, rektor, föräldrarna och mig föreslår jag medling och får ett mycket positivt gensvar från alla håll. Jag ska medla.
Förutsättningen för medling är att pojkarna (och alla fyra föräldrar) ska vara positiva. Jag ska börja med hembesök i vardera familjen. Dessa besök avlöper väl:
Pojkarna får veta vad medling är för något, vilka regler som gäller, och att det hänger på dem hur det ska gå. De kan avbryta medlingen men måste då förklara varför de vill detta. Det är de som ska komma med förslag till lösningar och sedan fatta beslut som kan bli till ett avtal mellan dem. Min uppgift är att hjälpa dem, så att de kan prata om det som är viktigt och t o m svårt, och att det ska kännas okej för dem. Det finns regler vid medling för att alla ska känna sig trygga. Jag ska träffa dem en gång i veckan tills vidare. Avtal som vi kommer överens om får lärare och rektor veta. Barnen får berätta för föräldrarna om det vi talar om. Till reglerna hör att jag ska vara opartisk, d.v.s. inte orättvis. Det betyder att jag inte får hålla på någondera sidan. Jag ska inte bedöma rätt och fel i sådant som har hänt. Jag kan se till att det blir paus i samtalet, om det blir jobbigt. Också barnen kan begära paus. De får säga till mig, om de tycker jag är orättvis.
Vid hembesöken kan jag förbereda mig på svåra ämnen i pojkarnas relation. När jag är hos Filip ställer han många frågor, och vi rollspelar en del, så han kan se hur det kan gå till. Det visar sig att han har lätt att förstå ”spelets regler”. Gustav är mindre pratsam och inte så orolig.
Det första medlingstillfället kräver en hel del av oss alla. Vad som är känsligt blir uppenbart. Jag hade ju också vid de tidigare samtalen fått viss uppfattning om detta. Vi får ta paus, när den ena pojken blir riktigt ledsen. Han är inte helt glad när vi slutar för dagen, men vi lyckas få till stånd ett litet avtal, som inte riktar sig enbart mot den ena. Jag hänvisar till opartiskheten och begär mer än en punkt. Handslaget som följer på det ingångna avtalet mellan barnen är inte helt frivilligt, märker jag, och undrar om jag begärde för mycket då jag bad dem ta i hand.
Om inte förarbetet hade varit så pass gediget som det var, skulle det ha varit risk för att den ledsna pojkens föräldrar hade avbrutit medlingen efter detta. Jag ringer dem efter ett par dagar, och de är lyckligtvis inte negativa till att fortsätta trots påfrestningen på pojken.
Efter en vecka kommer pojkarna tillsammans, glada. Det hade inte varit något problem under veckan. De hade inte lekt med varandra. Filip hade medvetet undvikit att leka med Gustav, och för Gustav blev de bara så, sa han.
I det första avtalet stod det att de inte skulle slåss. Nu undrar Gustav hur man ska göra i stället. På så vis jobbar vi oss fram till hur konflikthantering går till, och vi skriver ”reda ut” i avtalet.
Följande vecka är fortfarande allt lugnt, och pojkarna låter varandra vara i fred. Från klassläraren kommer positiva rapporter, och vid ett möte med föräldrarna säger sig alla vara nöjda.
När vi sedan ses igen, berättar jag om ”krukan” och grabbarna vill att jag ska berätta i klassen. Jag säger att det kan jag göra om deras klasslärare ger tillstånd. Det är något som förvånar dem men är okej.
Vi följer upp med samtal, och det får gå allt längre tid emellan dessa. Jag håller kontakt med föräldrarna per telefon. Bråken mellan pojkarna upphör nästan helt. När det ändå hänt något negativt pratar vi om det under våra samtal.
Under medlingssamtalen var jag som medlare inte inriktad på avtal utan på relationen liksom man tänker i transformativ medling. Var det bra att ändå försöka få till stånd ett avtal? Så här efteråt tror jag att det var av godo att vi fick anledning att arbeta vidare med tänkesätt vid konflikthantering. Medlingsmetoden jag använde skilde sig från transformativ medling på flera sätt. Sålunda fanns från början uppsatta regler för samtalet, och beslut rörande processen lämnades inte åt pojkarna, som här var i 10-års-åldern.
******
Om Krukan läs i menyn Den goda skolan/Krukan.
Utbildning i vuxenmedling i skolan se www.medlingscentrum.se.
Referenser
Utas Carlsson, Karin & Rosenberg Kimblad, Anette (2011) Hantera konflikter och förebygg våld: Förhållningssätt och färdigheter. Teori och praktik i skola och fritidshem. Jonstorp: KSA. Konfliktlösning i skola och arbete.