Redan i UNESCO:s konstitution (1945) finner man tankar på att krig baseras på en kultur av våld och att denna våldskultur behöver ersättas av en fredskultur. För detta krävs en total transformering av samhället. Bland dem som, redan tre år före krigsslutet, arbetade med texterna fanns Albert Einstein och Sigmund Freud.
David Adams ger i sin artikel På väg mot en fredskultur i International Peace Research Newsletter 1997 en definition och analys av begreppet fredskultur som motsats till våldskultur. Vi får bl a veta den historiska bakgrunden: Det var Unescos Culture of Peace-program som 1992 fick utgöra ett bidrag till FN:s fredsbyggande arbete i konfliktområden. Nationella fredskulturprogram hade tidigare utvecklats i flera länder. Vi placerar denna länk högt upp på sidan därför att den enkelt, på svenska, förklarar vad det handlar om.
FN antog år 1997 enhälligt en resolution och en förklaring om att år 2000 skulle vara ett År för fredskultur. Då togs beslutet att 2001-2010 skulle vara ett Årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. I förklaringen slås fast att en fredskultur består av värderingar, attityder, traditioner, beteendemönster och levnadssätt som bygger på respekt för livet, avskaffande av våld, samt åtgärder för att främja och praktisera ickevåld genom utbildning, dialog och samarbete.
Utbildning på alla nivåer är ett av de viktigaste medlen för att skapa en fredskultur.
Man lade också fram ett Åtgärdsprogram för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. I B, Åtgärder för att främja en fredskultur genom utbildning (s 2 i vårt inlagda dokument), uppmanas FN:s medlemsländer bl a att ” se till att barnen . . . . . lär sig att lösa konflikter på fredlig väg”, och att se över läroplaner och läromedel så att de verkar i resolutionernas anda.
FN definierar fredskultur och beskriver vägarna dit:
Bland vägarna nämner man utbildning och vikten av värderingar, attityder och handlingar som främjar en fredskultur genom t ex fredlig konfliktlösning, dialog, koncensusbyggande och ickevåld. Det handlar om att verka för en fredskultur genom
- Utbildning
- Hållbar ekonomisk och social utveckling
- Respekt för mänskliga rättigheter
- Jämlikhet mellan kvinnor och män
- Demokratisk delaktighet
- Ökad förståelse, tolerans och solidaritet
- Fritt flöde av information och kunnande
- Internationell fred och säkerhet
FN:s Generalförsamling antog enhälligt inför Millennieskiftet en appell riktad till hela världen om en övergång från den tusenåriga våldskultur som hittills dominerat folkens historia till en global fredskultur för vilket Unesco utarbetat sitt ”Program of Action” (PoA).
Inför det nya årtusendet förberedde man sig noga och skrev Manifesto 2000 for peace and non-violence. År 2000 utsågs till The International Year for the Culture of Peace. År 2000 tog en procent av världens befolkning (75 miljoner människor) del av manifestet och signerade det. Arbetet följdes av a World Report for the Culture of Peace. 1 000 organisationer från 100 länder deltog och resultatet blev 3000 sidor text och foton. Detta enligt Culture of Peace News Network, cpnn-world.org. CPNN är skapat av David Adams som varit mycket aktiv i Unescos arbete med och för a Culture of Peace. Hemsidan utvecklas och förändras fortlöpande. Gamla artiklar går att få tag på och där beskrivs hur man ska göra för att via Google hitta dem.
Det finns en föreställning att det ligger i människans natur att vara våldsam. I själva verket ligger det i den mänskliga naturen att samarbeta och att leva fredligt. Det är när hennes behov hotas som hon tar till våld när hon inte har andra verktyg. Detta är väl beskrivet av psykologen Erich Fromm (”The anatomy of human destructiveness”, 1973). 1986 samlades företrädare för en rad vetenskapliga discipliner i ett yttrande – The Seville Statement on Violence – för att förklara att det är vetenskapligt felaktigt att säga att krig orsakas av människans inneboende natur.
Referens
Adams, David. På väg mot en fredskultur. International Peace Research Newsletter nr 35:1, 1997.
Fromm, Erich (1973). The anatomy of human destructiveness. New York: Holt, Rinehart, and Winston.