Envar är berättigad till alla de fri-och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. (artikel 2 i Declaration of Human Rights, antagen av FN 10 dec 1948)
Det var den internationella kvinnorörelsens initiativ som gjorde att det började röra på sig i FN:s arbete med jämställdhetsfrågorna. Deklarationens inledande ord om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter hade alltför länge uppfattats bara gälla halva mänskligheten.
Visserligen hade FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, redan 1946 inrättat Kommissionen för kvinnans ställning för att kartlägga områden där diskriminering sker och utarbeta normer eller konventioner för att stoppa den, ett 50-tal konventioner hade utarbetats och tre internationella kvinnokonferenser hållits. Mycket gott hade genomförts. Men det skulle dröja 50 år innan man på allvar började närma sig jämställdhetsmålet.
Kvinnokonferensen i Beijing 1995 – FN:s dittills största konferens
1995 samlade FN:s 4:e kvinnokonferens i Beijing 5000 regeringsmedlemmar från 181 av de då 185 medlemsstaterna, nästan lika många representanter för civilsamhället (Non Governmental Organisations, NGO), och 3000 journalister och FN-anställda under temat Jämställdhet – Utveckling – Fred. Samtidigt samlades 35 000 medlemmar i mer än 2000 NGO-organisationer från hela världen under parollen ”Se världen med kvinnors ögon!” i den näraliggande staden Huairou. Samråd förekom mellan de två parallella konferenserna inför viktiga beslut, främst rörande slutdokumentet.
Syftet med den 4:e kvinnokonferensen var
- att kartlägga och beskriva de största hindren för jämställdhet mellan kvinnor och män
- att anta en deklaration och en handlingsplan för hur hindren på nationell, regional och internationell nivå skall kunna undanröjas fram till år 2000
- att se till att strategierna från den föregående kvinnokonferensen i Nairobi 1985 verkligen genomförs
Utvärderingen av den tidigare konferensen i Nairobi hade visat nedslående resultat när den lades fram 1990: situationen hade försämrats för kvinnor, speciellt i utvecklingsländerna – oftast beroende på ekonomisk stagnation, skuldkrisen, befolkningsökning och nedskärningar i den sociala sektorn på grund av strukturanpassningsprogrammen. Men vissa framsteg hade gjorts: när det gällde utbildning och hälsa kunde man se en klart minskad könsskillnad. Utbildningsskillnaden hade under 20 år minskat med 50 % i världen som helhet. Bakom de framstegen dolde sig dock oacceptabla skillnader på många håll i världen – mellan rik och fattig, mellan befolkningsgrupper, åldersgrupper och kön, framförallt mellan olika regioner.
I konferensens slutdokument enades man om en handlingsplan med 12 strategiska mål för utvecklingen inom lika många kritiska områden. Ett innehöll en stark betoning av att de mänskliga rättigheterna är universella. Det innebär också att de omfattar både kvinnor och män, både i det privata och i det offentliga livet. Dokumentet uppmanar också till att jämställdhetsfrågor skall genomströmma alla beslut och föras upp på alla politiska dagordningar.
Gunnel Ankarstrand- Lindström, då doktorand hos Åke Bjerstedt vid Lärarhögskolan i Malmö, deltog och rapporterade (1996).
Nuläget
Handlingsplanen skulle uppnås inom fem år. Detta har dock inte skett än idag. Pekingplattformen följs upp varje år inom FN:s kvinnokommissions (CSW)årliga möte i New York. Det var på många sätt unikt att en progressiv agenda enhälligt kunde tas redan då. Mycket tack vare outtröttligt arbete från civilsamhället och kvinnorättsorganisationer. Centralt i Pekingplattformen är att det krävs långsiktiga mål och åtgärder för att nå målen om jämställdhet, hållbar utveckling och fred.
Taget från Fred och frihet nr 2-3 2020
Resolution 1325
Efter ett mycket brett och i det civila samhället djupt förankrat uppföljningsarbete på många nivåer lades till slut inför FN:s generalförsamling i oktober år 2000 fram Resolution 1325, om Kvinnor, fred och säkerhet. Den kom att innebära ett genombrott för det långa påverkansarbete som den internationella kvinnorörelsen sedan slutet av 1800-talet bedrivit. Här beskrivs för första gången vikten av att kvinnor deltar i fredsprocesser, i det fredsbyggande arbetet liksom i förebyggande av väpnad konflikt:
”Säkerhetsrådet
- bekräftar åter den viktiga roll som kvinnor spelar i fråga om konfliktförebyggande, konfliktlösning och fredsuppbyggande samt betonar betydelsen av deras lika deltagande och fulla medverkan i alla strävanden att bevara och främja fred och säkerhet och behovet av att öka deras roll vid beslutsfattandet med avseende på konfliktförebyggande och konfliktlösning. . . .
- uppmanar enträget medlemsstaterna att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter,
- uppmanar generalsekreteraren att genomföra sin strategiska handlingsplan (A/49/587), i vilken förespråkas en ökning av kvinnornas deltagande på beslutsfattarnivå vid konfliktlösning och i fredsprocesser,”
Läs hela Hela resolutionen här!
Arbetet för att genomföra resolutionen går mycket långsamt. Hittills har 40 länder, däribland de nordiska, skapat de nationella handlingsplaner för hur resolutionen ska implementeras som förordas. Tillsammans bildar de i dagsläget 10 resolutionerna FN:s säkerhetsråd agenda för kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionerna fokuserar på fyra pelare, deltagande, skydd, förebyggande samt stöd och återhämtning. Sex nya resolutioner med vissa förtydliganden har hunnit antas, däribland 4 om sexuellt våld och krigsförbrytelser. På det området görs trots allt vissa framsteg.
FN:s förre detta medlare i Syrien, Staffan de Mistura, hade vid sin sida inför fredsförhandlingarna ett kvinnoråd, dock bara vid sidan av de officiella fredsförhandlingarna.
Det svenska projektet Operation 1325. Makt åt kvinnor i fredsprocessen. Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra 1325 rapporterar fortlöpande på sin hemsida om hur arbetet fortskrider.
Det gör också Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
22-23 november 2017 Civilsamhällets konferens i Kairo om kvinnors rättigheter
Konferensen samlade 130 representanter från 107 organisationer och nätverk i Euro-Med regionen, alltså Europa och Medelhavsområdet.
Deltagare från 26 länder kom från civilsamhället, media och universiteten.
Deltagarna delade analys och erfarenheter från sina områden och förberedde den följKvande ministerkonferensen för att stärka kvinnors roll i samhället. Man gav en rad förslag.
Resultatet blev en omfattande deklaration för kvinnors rättigheter. Se denna!
KVINNA TILL KVINNA
Kvinna till Kvinna bildades 1993 som en reaktion på våldet mot kvinnorna i kriget på Balkan. Sedan dess har mycket blivit bättre för kvinnor runt om i världen. Men livet för kvinnor på vissa platser har också blivit sämre. Mycket sämre. Därför finns vi på plats där det är som absolut tuffast att vara kvinna. Vi arbetar för att våldsutsatta kvinnor ska få hjälp och en bättre framtid. Vi arbetar för att stoppa sexuella övergrepp i skolor, skapa trygga platser längs flyktvägar och ge kvinnor förutsättningar att ta makten över sina egna liv.
Kvinna till Kvinna har arbetat för kvinnors rättigheter världen över i 25 år. Idag är Kvinna till Kvinna en av världens främsta kvinnorättsorganisationer och har 100 samarbetspartners på plats i 20 länder runt om i världen som finns på plats i Europa, Afrika, Södra Kaukasien och i Mellanöstern.”
Kvinna till Kvinna var en av 2002 års mottagare av The Right Livelihood Award, även kallat Det alternativa Nobelpriset.
Du kan läsa rapporter och få information från olika världsdelar och regioner.
Mer om vårt arbete | Kvinna till Kvinna
Referenser
Ankarstrand-Lindström, Gunnel. (1996). Equality-Development-Peace. Frågor relaterade till FN:s kvinnokonferens i Kina. Särtryck och småtryck nr 855 från Institutionen för pedagogik och specialmetodik. Lärarhögskolan i Malmö.
http://www.operation1325.se/blogg
Läs också
Goldman, Anita (1998) Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig. Natur &Kultur.
Rosengren, Emma (2022) Förnuft, känsla och kärnvapen. Svensk nedrustningspolitik ur ett feministiskt perspektiv. Santerus Förlag i samarbete med Hans Blix Centrum vid Stockholms Universitet. En populärvetenskaplig version av författarens doktorsavhandling i Internationella relationer.
Tomasevski, Katarina (1995). Kvinnor och de mänskliga rättigheterna i FN och de mänskliga rättigheterna, red. Bertil Dunér. Falun. Juridik och samhälle.
www.kvinnatillkvinna.se/publikation A Right not a Gift 2020 Women building feminist peace. En rapport där 91 kvinnor i konfliktländer intervjuas om sitt fredsarbete