Kampen för fred
Fredsrörelsen är en liten och relativt okänd folkrörelse. Ändå är den gammal, äldre än den organiserade arbetarrörelsen: Och den har framfört många idéer och tankar som när de lanserades var nya och chockerande men i dag betraktas som självklara. P. A. Fogelström i Kampen för fred. Berättelsen om en okänd folkrörelse (1971)
I inledningen till sin bok Kampen för fred (1971) skriver Per Anders Fogelström:
”Man kan om man så vill anse att fredsrörelsen misslyckats i sina strävanden, vi lever ju fortfarande i en militariserad värld. Men hundratusentals människor har ändå engagerats av den genom åren och mycket av det vi i dag betraktar som självklart var en gång något man måste kämpa för. Neutralitet, fred med Norge, rätt att vapenvägra, fredsforskning, nej till kärnvapen – för att bara ta några exempel. Och många av dem som spelat en stor roll inom svensk politik har – oftast som unga – också spelat en stor roll inom den svenska fredsrörelsen. Dess påverkan kan ha varit större än vi tror.”
Fogelström fortsätter: ”Många av fredsrörelsens etappmål har alltså uppnåtts och blivit allmänt accepterade men rörelsen som sådan är fortfarande liten och ganska okänd. Kanske accepterad men knappast mer. Varför? Naturligtvis kan det ha berott på dåliga representanter, svag organisation, bristande resurser. Vill man se det mera positivt kan man kanske påstå att fredsrörelsen alltid varit för tidigt ute, för långt före sin tid. . . .
En svårighet har också varit att de som kommit till fredsrörelsen ofta gjort det till följd av annat engagemang – i regel religiöst eller politiskt. Man kan finna vågor: först kommer den fredsaktivitet som har religiös grund (främst kväkare), därefter en liberal politisk våg där de främsta företrädarna har en stark tro på manchesterliberalismens och frihandelns möjligheter att skapa välstånd och fred, så en socialistisk våg vars representanter för fram begrepp som jämlikhet och internationell rättvisa som förutsättningar för verklig fred.”
De första fredsorganisationerna
För det följande kapitlet, De första fredsorganisationerna, har Fogelström bedrivit grundlig forskning:
Den första fredsföreningen i världen grundades år 1815 av kväkarna i Pennsylvania. Där hade de redan 1681 fått en fristad när de tvingades fly från Europa på grund av sin vägran att bära vapen. Pennsylvanias statsförfattning fick, som Fogelström påpekar, tjäna som förebild när USA:s konstitution senare skulle skrivas. 1816 bildade kväkaren William Allen ”Peace Society” i London, och 1830 fick den en systerförening i Genéve.
År 1843 genomförde Peace Society den första världsfredskongressen i London. Därifrån sändes en uppmaning till 45 regeringar att verka för skiljedom innan man tar till krig. Fyra nya internationella fredskongresser hölls 1848-51. Man lyckades vare sig stoppa Krimkriget (1853-56) eller det dansk-tyska kriget 1863-64 – men fredsrörelsen växte runtom i världen.
Fredrika Bremer var en av de kvinnor som intensivt följt med i de internationella fredssträvandena. 28 augusti 1854 publicerade The Times hennes upprop till världens kvinnor: Invitation to a Peace Alliance. Det var en väl utarbetad plan för ett kvinnornas världsförbund för att motverka krig och i stället utveckla fred och välstånd. Men den kom för tidigt och möttes av djup misstro, inte minst bland kvinnorna själva. Också TIMES avsvor sig senare ansvar för artikeln, förlåter ”the celebrated Swedish novelist” som inte inser hur omöjlig hennes plan är och ser hennes förslag som ett exempel på att kvinnor gör sig bäst i hemmet. Inga- Brita Melin skriver i sin doktorsavhandling Lysistrates döttrar (1999) att vår ”världsberömda författare fick veta att hennes plan var löjeväckande och orealistisk och aldrig skulle gå att genomföra” (s 59). Fredrika Bremer tog detta hårt och återkom aldrig direkt till ämnet. Men när hon 1883 startade Högre Lärarinneseminariet var hon tydlig med att ”fredsfostran” skulle vara en viktig del av undervisningen.
En grupp svenska riksdagsmän tog initiativ till och startade 24 februari 1883 en svensk avdelning av den internationella freds-och skiljedomsföreningen (några av dem hade stött Bremers apell). Om dess fortsättning berättar P A Fogelström bäst. I Kampen för fred skildrar han främst Svenska Freds-och skiljedomsföreningens historia men visar också dess nära samarbete med resten av den svenska fredsrörelsen. I detta var tidigt många kvinnor starkt engagerade, och 1897 publicerade Emilia Broomé tillsammans med bl a Ellen Key ett upprop ”Till Sveriges Kvinnor” om ”att delta i det europeiska fredsarbetet”. Kvinnorna i Sverige och Turkiet var då de enda i Europa som inte var organiserade i fredsarbete. Samma år bildades Sveriges Kvinnliga Fredsförening, S.K.F. Här betonades den påverkan kvinnor kunde utöva för fredens sak i sina roller som hustrur, mödrar och lärarinnor, och man lade upp tydliga strategier för hur det skulle gå till.
Högre Lärarinneseminariet kom genom åren att spela en stor roll i utvecklandet av fredstankarna, bl a för Selma Lagerlöf. Mathilda Widegren samlade redan 1916 omkring sig ett nätverk, Svenska lärarinnornas fredsgrupp, som 1920 blev Svenska skolornas fredsförening och ingick i Nordiska Lärares Fredsförbund. Man lyckades ganska snart med förenade krafter få bort den militära exercis som ingått i pojkarnas skolundervisning, i viss mån påverka den ultranationalistiska historieundervisningen, barnböckernas våldsförhärligande hjältedyrkan och den självklara förekomsten av krigsleksaker. Läs om allt detta i Inga-Brita Melins Lysistrates döttrar (1999), Irene Anderssons Kvinnor mot krig (2001) och Ingela Nilssons Nationalism i fredens tjänst: Svenska skolornas fredsförening, fredsfostran och historieundervisning1919-1939. (2015). Den sistnämnda tar också upp Nordiska lärares fredsförbunds historia.
Under den stora fredskongressen i Haag 1915 bildades, helt enligt Fredrika Bremers tankar, en ”International Committee of Women for Permanent Peace”, och 1919 Womens´ International League for Peace and Freedom (WILPF), i Sverige med namnet Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Till de ovan nämnda framgångar som fredsrörelsen haft i sitt påverkansarbete skulle i vår tid kunna läggas flera FN-konventioner, bl a förbuden mot landminor och mot diskriminering av minoriteter, och resolutioner som 1325 om kvinnors deltagande i fredsprocessen, och resolutionen år 2017 om texten till en konvention som förbjuder kärnvapen. Till dem kan i Sverige läggas förbud (åtminstone på papperet) mot vapenexport till länder i krig och kris, och införandet av konfliktkunskap i lärarutbildningen. Båda har kommit till genom samverkan mellan flera organisationer.
Referenser
Andersson, Irene (2001). Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914-1940. Doktorsavhandling vid Historiska institutionen, Lunds Universitet.
Fogelström, Per Anders (1971). Kampen för fred. Berättelsen om en okänd folkrörelse. Stockholm. Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen (i andra upplagan, 1983, kände man sig mogen att stryka ordet ”okänd”)
Melin, Inga-Brita (1999). Lysistrates döttrar. Pionjärer och pedagoger i två kvinnliga fredsorganisationer (1898-1937. Doktorsavhandling vid Pedagogiska institutionen, Umeå Universitet.
Nilsson, Ingela (2015). Nationalism i fredens tjänst: Svenska skolornas fredsförening, fredsfostran och historieundervisning1919-1939. Doktorsavhandling. Umeå: Umeå universitet, Institutionen för idé- och samhällsstudier.
I Presentationer låter vi nu en lång rad organisationer sig presentera sig själva utifrån sina hemsidor. Här finns organisationer som arbetar med konflikt och fred men även några stora som arbetar med miljö, mänskliga rättigheter och solidaritet i olika delar av världen. Ytterligare organisationer finns det länkar till i menyn LÄNKAR.
Uttalanden från fredsrörelsen finns i en meny för detta.
Artiklar finns i menyn Artiklar – Debatt; se även även menyn Aktuellt.
Referat från aktiviteter anordnade av fredsrörelsen finns i särskild meny.
The world is divided in two industries. One is the war
industry and the other is the peace industry. And the
people in the war industry they are really together.
They don´t have to talk to each other even, they
know exactly what they want to do. They wanna go
out there, kill and make money. But the people in the
peace industry, which are us, we are so idealistic that
each one of us criticises the other peace person in the
peace industry. And we are always just arguing and
we are wasting our energies doing that, so let´s just
forgive each other and see that we are in the peace
industry and that´s all that counts.
Yoko Ono (Woman Power, 2016)